Därför springer jag aldrig samma runda två gånger!

För ett tag sen fick jag frågan hur jag kan springa Kungsholmen-Vällingby-Kungsholmen var och varannan dag utan att tröttna?

images

(bild från drottningholmsvägen, )

”Jag skulle bli galen av att springa samma runda så ofta ” har jag fått höra.  Ok ok..Vägen jag springer är rak, livligt trafikerad och medför en del stopp, då gång/cykelbanan och bilvägarna korsar varandra. Men samma runda? Nä så är det inte. Cellerna i min kropp förnyas varje sekund. Jag springer när jag är arg, ledsen, glad, pigg eller lycklig. Jag springer när det snöar, regnar eller i gassande sol. Jag springer snabbt eller långsamt. Varje löprunda blir därför en  helt unik händelse som aldrig återupprepas.

Ibland när  tar emot att ge sig ut på en löprunda för att latmasken i mig håller på att vinna, föredrar jag just dessa löpturer som erbjuder lagom mycket variation. Jag vet ungefär vad jag får utan att det blir tråkigt. Jag springer utan att tänka på något särskilt, noterar en hare i Rålis, att det blåser motvind på Tranebergs bron, eller att thai woken vid T-banan Stora Mossen är stängd.

Samma väg men alltid en ny upplevelse.

Unknown

/ Silvio.

 

Månadens profil Januari 2015: Jan-Erik Ramström

 

6 dagars 2

1.Hur kom det sig att du började med ultralöpning?

Om jag ska svara på frågan varför jag började med ultralöpning så vill jag backa ytterligare ett antal år.

Lätt överviktig storrökare som 29½ år gammal tyckte det var dags att ändra på livet och började löpträna samt förbättrade kosten. Ytterligare 17 år senare och 3-4 klassiker genomförda, var det dags att hitta en ny utmaning. Varför inte en Iron Man. Jag tränade redan alla moment, så då borde det bara vara att sätta ihop det. Men utmaningen här var just att man skulle avsluta med ett marathon. Faktiskt hade jag bara sprungit en mara innan (Stockholm Marathon 1998, då jag även slutade röka). Det började vid den här tiden poppa upp fler ultralopp och samtalen blev mer och mer att man skulle våga prova. Min tanke blev att om man var van att springa längre än en mara så skulle tanken när man hoppar av cykeln vara ”bara en mara kvar”. Sagt och gjort första ultran blev Lidingö Ultra (50km) 2008 (första upplagan) Därefter första Hornstull- Järna (55km) och Sörmlands Ultra (50km) på hösten 2008. Första KUL-helgen var man också med på och sprang vid Göta kanal (Mem-Motala) sammalagt 110km på 2 dygn. Och helt plötsligt hade man ramlat ner i Ultra-träsket och därifrån är det stört omöjligt att ta sig. Man är fast för alltid.
Någon IM har det ännu inte blivit, vi får se. Men definitivt kommer jag då säga till mig när jag hoppar av cykeln ”Bara en Mara kvar”

2, Hur ser du på ultra löpningens utveckling de senaste åren?

Antal tävlingar och deltagare har stigit enormt de sista åren. Klart det är kul och om toppen är nådd nu det för vi se. När det gäller antal tävlingarna så är helgerna i alla fall slut och fler tävlingar kommer att krocka med varandra. Vi får se vilka tävlingar som överlever, det kommer förmodligen inte alla göra. Sedan är det riktigt roligt att även vår topp blir fler och bättre internationellt. Sverige hävdar oss riktigt riktigt bra både på herr och damsidan, det är kul.

3, Har du haft nytta av din militära bakgrund i ultra löpningen?

Det tycker jag att jag har haft. Dels tror jag det är där som jag lärt mig äta allt, vara vaken under mer än ett dygn. Pannbensträning ”att bara göra det”. Men sedan även möjligheten att få träna på arbetstid.

4, Vilken är den roligaste tävling du deltagit i?

Svårt eller omöjligt för mig att säga vilken som var roligast, har blivit lite många för det.

Hur jämför man ett 48h lopp på en 400m bana, där jag vinner och har mina bästa vänner vid sidan om som hjälp, med ett A-B lopp i Grekland med alla intryck som man får från naturen eller att klara sig själv fram och åter över Skåne 246km ensam med bara sin egen plan att hänga upp tillvaron i.

Men det är väl dessa 3 som ligger i topp. Skövde Ultrafestival 48 timmar (2013), Olympian Race (2014)och Trans Scania (2014)

5, Vad äter du under ett ultra lopp?

Jag äter nog lite av varje, har ingen direkt filosofi eller matematiska formler om energi in och ut. En favorit är dock rökt lax i tunnbröd, fint ska det va. Men viktigt att poängtera, jag börjar matintaget omedelbart och regelbundet t.ex. varje ½timme.

Men detta år har jag kompletterat intaget med 2st BCAA+1st salttablett/timme.

 

God Jul och Gott Nytt År !

20141005_160045

Några få dagar kvar på året, och dags för återblick. Årets höjdpunkt för mig vad gäller Ultra är segern i Fotrallyt där jag gick 55 h nonstop. Andra raka segern. Klart att jag siktar på en trippel nästa år. Det blir med säkerhet den tävling där jag går ”all in” . I år har det annars inte blivit så mkt tävlande. En separation  och  nystart här i Årsta, kombinerat med jobb o tuffa studier har  krävt mkt energi. Nu lackar det mot jul och jag och Valle fixar med gran och julpyntar. Det blir firande hos min Sicilianske far på juldagen med mina barn.

En fin tradition jag hade med min förra sambo var att springa Tomte joggen med If Linnea, i år ansluter jag till ett litet tomtegäng som har som tradition att fika på  Gateau varje lördag morgon efter löprundan. Så är livet.. dörrar stängs och andra öppnas.

Jag är fortfarande seg efter förra helgens tävling, så de närmaste dagarna blir det kortare återhämtnings turer. Inga krav på distans eller tempo. Nu har jag gått med i  Stockholms långdistansklubb och kommer därför kunna delta i tävlingsklassen fortsättningsvis. Till våren planerar jag att springa mitt  första 100 miles lopp, TEC. Att transport löpa är verkligen något jag vill fortsätta med. Det har vidgat o fördjupat min syn på hur jag ser på löpning, från träning till transportmedel. Vad gäller bloggandet är det också ngt jag vill fortsätta med ett tag till. Och utveckla. Nästa år blir det mer bilder på bloggen. Löpning som livsstil är fantastiskt och jag tackar alla de dagar jag kan löpa. Det är så lätt att ta det för givet. Man blir fartblind..och stressen och jakten på egna rekord tar bort glädjen i din träning. Jag avslutar med några rader som några av er känner igen som följt min blogg från början.

Mammutarna

En klok kvinna sa till mig en gång; ”Man är inte sina prestationer”, alltså om du gör en värdelös tid på ditt 10 km lopp så är  du fortfarande lika fantastisk som dagen innan loppet. Idag satt jag på en restaurang på Grevgatan med en god vän när Carola Häggkvist plötsligt passerade förbi. Då kom jag att tänka på Tv programmet Så Mycket Bättre som jag  sett dagen innan där Carola skadade sig  under en cricketmatch när hon gav järnet. Hon ville vinna, tävlingsinstinkten tog över..

Att tävla,  att förbereda kroppen för kamp, har varit en del i människans överlevnad sedan vår begynnelse. De som varit framgångsrika har fört sin arvsmassa vidare till nästa generation. Man skulle därmed kunna säga att framgångsrik  tävlan  är  en  del i det naturliga urvalet. Skillnaden är  att förr var tävlingen en kamp mot Mammutar för att få päls o kött till vintern. Att stå och ladda inför ett lopp aktiverar samma fight and flight system..men var är  Mammutarna?

Numera ligger äran/vinsten i bästa fall i att kunna skryta på Facebook och få ihop så många likes som möjligt.  Eller hoppas på att arbetskamraterna på jobbet kommer ihåg att fråga på fikarasten huru du; ”hur  gick på det där loppet i helgen” ? ofta fråga ett.

Fråga  två brukar vara ”vad sprang du på för tid”?  Är frågan ställd av en träningskompis som ungefär vet vad du brukar springa på..och det gått mindre bra i loppet så blir fråga tre, ”vad hände”?

Nästa gång du inte persar på milen, tänk då på att det kunde ha varit värre…  Du blev i alla fall inte ihjältrampad av en Mammut

Unknown

/Silvio.

 

Race rapport från personliga rekordens tävling!

I helgen sprang jag 12 h timmars i Växjö. Tävlingen gav mig nya erfarenheter, bekräftade en del av vad jag haft på känn både positivt och negativt. Förutsättningarna innan start: Jag har  i höst hittat tillbaka till att konsekvent använda mitt pulsband. Mina pulsvärden i vila (35 slag/minut)  och under träning har visat på en stigande kapacitet. Transport löpningarna till jobbet ger mkt mängd, men också rätt tunga ben emellanåt. Det var jag fullt medveten om, Jag valde att inte formtoppa inför tävligen.

 

20141210_182455_resized

Valle spanar in mina doseringssprutor som ska fyllas med jordnöttsmör.

 

20141213_153454_resized

(Mitt energi  intag under loppet.)

Loppet är igång och jag låter pulsen bestämma hur snabbt jag ska springa, 130slag/minut är den övre gränsen, bestämt på förhand. Banan är 239 meter, Mondounderlag..typ cement. Ett hårt underlag som ger snabba tider på sprint och medeldistans.  Det är trångt på banan, 24 h löparna har varit igång i sex timmar. Banan är smal och jag måste sick sacka mig fram, två danskar och en kille från  Hälle IF  springer på rejält de första timmarna. Farten är behaglig ngt under 5.30 min/km. Timmarna rullar på och de snabba danskarna börjar se sega ut, efter ca 7 h ligger jag tvåa  7-8varv efter Hälle If löparen, daskarna har brutit, min puls ligger fint men framsidorna på låren börjar ta slut, här tror jag  dock på vinstchans då jag ser att Hälle löparen har stannat till för att få massage av sin support. Vinner ett varv till på det, ökar tempot, skiter i att jag spräcker mitt pulsintervall och springer nu med 145 i puls som inte är särskilt högt egentligen. Efter ca 8 h ligger jag tre varv efter. Men mina framsidor av lår  är slut, krackelerade, precis det som hänt då jag sprungit Espoo 24 h tidigare på Mondounderlag…att bryta finns inte på världskartan men tävligen är över för min del. Plan B : Jag går vilket är mkt skonsammare mot låren, och fortfarande möjligt. Tänker att jag får väl ta det som träning inför fotrallyt. Hälle If  löparen manar på mig att komma igen, precis som jag gjort  då det segade för honom. Tack min Ultrabror för det. Trots att jag gick de sista 3,5 h så blev totaldistansen  111km vilket jag får vara nöjd med såsom loppet utvecklade sig. Tack också för att jag fick se Elov Olsson springa in i världseliten på 24h med ett fantastiskt resultat.

Det Bissara efterspelet. När jag kommit i mål fick jag höra att jag kommit 3:a!, endast 1 km efter tvåan, Det är inte möjligt tänkte jag. Jag har normalt glasögon, men springer utan då jag ser skapligt,  men den uppdaterade resultattavlan var  ngt för suddig när jag skulle se resultaten i farten.Dessutom tenderar löpare till att stanna till vid tavlan så  det gör det hur som helst svårt att hela tiden hålla koll på placering. Klart minus  att inte ha med egen support vad gäller detta. Dags för prisutdelning.. Som grädde på moset blev jag placerad som nr 4 trots att jag sprang längre än tredje pristagaren..jag sprang i motionsklassen, då jag för närvarande inte har någon klubbtillhörighet. Då placeras man automatiskt utanför prispall. Klantigt värre .

 

20141214_061436_resized

Smoothie kalas efter loppet

Slutsatser om loppet:

+ Ultra är jättekul

+ Jag klarar energi  intaget bra även utan support.Vis av erfarenhet från min senaste  24h tävling, då jag gick på pumpen rejält, hade jag full koll på vätske intaget och saltbalans. Blåbärssoppa och advokado är suveränt och lätt att få i sig. Min ide om ny energi strategi måste jag jobba vidare på, Jag hade fyllt sprutor med jordnöttssmör (bild) som  jag tänkt att springa med i handen, och successivt  trycka ner lite långsamt..men jordnötsmör är ganska torrt haha, jag  behöver utveckla det vidare.

+ Inga blåsor!  Jag noterade  att många ultralöpare med mer släpande steg fick stora problem med blåsor. Kanske en konsekvens av Mondounderlaget

+Jag har ett typisk Marathon steg, med ganska hög ”back kick” även om min fotisättning är mjuk så passar mitt löpsteg ganska illa för mondounderlag, oavsett Monsterben, 🙂

+Nu ska jag skaffa linser och så klart gå med i en Stockholmsklubb.

+Altra skor passar mig bättre än Hooka.

+Löpning är roligast utomhus.

Tack för fint arrangemang  Christer Svensson  och  kompani i VAIS.

/Silvio

 

 

 

 

 

TÄVLING!

Knappt har vinterlöpningen inför nästa säsong börjat förrän det är dags att tävla. Det var ett tag sen nu. Löpningen är ju min livsstil, tävlingar är inte så viktiga längre förutom fotrallyt. I morgon sitter jag på tåget på väg till Växjö för att springa 12 h på personliga rekordens tävling. Jag har aldrig tävlat på den distansen tidigare, det känns spännande. Mitt röda tävlingslinne, buff, Altra skor är nedpackade,:Salttabletter och jordnötssmör, advokado, blåbärssoppa, pizza och några bars o gel kommer att hålla igång mig i tolv timmar. Jag ska testa en ny strategi för mitt energiintag. En egen ide´som fick jag för några veckor sedan. Mina förväntningar är att få med mig en bra känsla, känna att jag är på väg åt rätt håll. Att kroppen ska hålla. Att sinnet ska vilja. Att Monsterbenen ska kicka in.

På www.jogg.se  kan ni följa mig under loppet. Start lördag kl 18.00.

Unknown

/ Silvio.

Hur snygg är du?

Unknown

Den nutida människan  har enkelt beskrivet en överaktiv mun och en under aktiv kropp. En effekt av mitt löpande är att jag skalar av en del av mitt överflöd, min överkonsumtion. Nä, jag tänkte inte skapa en debatt om skeva kroppsideal. Men faktum är att i genomsnitt  varannan svensk man och var tredje svensk kvinna är överviktig . När jag tittar på en friidrottsgala på tv brukar jag tycka att de snyggaste löparna springer 400-800 meter, rena sprinters är lite väl ”kralliga” för min smak, och de extrema  långdistans löparna tenderar till för mkt skinn o ben.

Löpningen tar fram dina former, du får ett spänstigare steg, du signalerar vitalitet, du får en bättre koordination,motorik och balans. Du  flåsar inte lika mkt som arbetskamraterna när ni tar  trapporna på jobbet. Du blir gladare av att springa. Du tänker mer positivt  Allt  bidrar till din inre och yttre skönhet.

Om du dessutom pimpar upp dig med  färg matchade kläder , vilket de flesta är rätt duktiga på så är du troligen rätt snygg när du är ute och springer….. tänk på det!

// Silvio

 

Vem vill springa jorden runt med mig?

Fantastiske Johan Steene springer upp och nedför  hammarby backen 104 ggr. Andra ultralöpare springer gata upp och ner  i Vasastan eller mellan alla T-stationer på gröna linjen. Kristina Palten satte nyss världsrekord på 48 h löpning  på  löpband. Själv så tyckte jag 30 h på fotrallyt var näst intill outhärdligt att gå för några år sedan. Nu går jag 55h nonstop och sneglar åt 72 h.

Jag brukar tycka att 10 ggr upp och ner för hammarby backen känns rätt lagom. Nästa gång  det är dax för back träning kommer jag att relatera till  Steenes bedrift och tänka att; klarar Steene 104 ggr borde väl jag klara minst 15-20 ggr. Tack Steene! Det sitter 90% i huvudet, resten är mentalt tror jag Steene har sagt.

Roger Bannister var först att springa  en Engelsk mil  under 4 min, han forcerade en fysisk och psykologisk gräns. Att läsa om  andras ”stolleprov” på bloggar och FB inspirerar, gör att jag själv flyttar fram mina mentala gränser och funderar på vilka äventyr jag vill göra.Ultraikoner som Rune Larsson och Björn Sunesson har gjort många fantastiska äventyr, som inspirerat många ultralöpare i Sverige.

Den brittiske löparen Robert Garside har hamnat i Guinness rekordbok som den förste som sprungit runt hela jorden. Bedriften tog hela 2 062 dagar . 40-årige Garside började sin rekordlånga joggingtur i oktober 1997 i New Delhi, Indien, och kom tillbaka dit i juni 2003.Vem blir första svensk?

Visst är det märkligt… vissa ser  10 km midnattslopp som sin max gräns, andra springer Jorden runt!

images

/Silvio

 

 

 

.

Vad gör du när du blir omsprungen?

Du är ute på ditt  långpass, när du hör  att ngn flåsar dig  i nacken. Det är  en lätt överviktig farbror som springer i överanvända Stan Smith tenniskor, och Adidas overall från -93. Han segar  sig förbi, samtidigt som han kastar ett oroligt öga åt ditt håll, vad gör du?

Alternativ A: Hänger på och gör träningen till en tävling ! Här ska minsann ingen gubbe  få springa förbi utan kamp!

Alternativ B:  Struntar i det och tänker  att :   jag vet att jag kan springa snabbare om jag vill.

Alternativ C:  Ropar uppmuntrande ord; Det är bra kämpat!

Alternativ D: Du lägger inte märke till att du blir omsprungen eller så lägger du ingen energi på det.

Jag har varit alternativ A  men är nu en blandning av  B+D.

Vem är du?

images

/Silvio.

Månadens profil I december Nicklas Grebäck

 

994485_10202335257893057_1437730586805373135_n

foto: Mats Dänsel

1.Kan du berätta ngt om ditt arbete?

Jag jobbar som psykolog på häktet Huddinge. En stor del av tiden pratar jag med dem som andra helst undviker att prata med. Eftersom häktade kan komma och gå på kort varsel blir det knappast tal om psykoterapier/behandling utan snarare ett stöd i att hantera situationen utan att göra mer skada för andra och sig själv. Skrapar man lite på ytan så är det människor som du och jag, men många av dem misslyckas med att hantera sina känslor och att anpassa sig efter omgivningens behov. Man har ofta ett mycket begränsat perspektiv på tillvaron, sitt eget, och är låst i ett ofta destruktivt sätt att lösa problem i vardagen. Sådant kan jag belysa och diskutera med våldsmän, missbrukare, mördare och pedofiler. Det är en ganska annorlunda arbetsdag…

2. Vad betyder fotrallyt för dej?

Ett fantastiskt stresstest av min livshållning. Ett utforskande av hur jag hanterar mig själv, omgivningen och uppgiften. Det unika är att det går väldigt långsamt men också med tiden blir extremt intensivt. Pressen ökar konstant, men i ett tempo som tillåter mig att uppleva förändringar medan de händer. Jag lär mig vad ”trötthet” är och hur det kan skifta i kvalitet. Jag kan studera min upplevelse av ”tid” och på vilket sätt den förändras. Jag ser hela loppet som en gemensam upptäcktsfärd. Sen ska jag inte låtsas som om tävlingsmomentet är oviktigt. Det är en annan aspekt av Fotrally och bortsett från ”upptäckandet” och ”upplevelsen” så vill jag absolut vinna. Den drivkraften är bara positiv och hjälper mig att gräva djupare, att upptäcka mer.

3. Är det viktigt för dej att tävla inom ultra sporten?

Jag vet inte säkert. Antagligen är det viktigt eftersom jag anmäler mig till tävlingar. Om tävlandet var betydelselöst vore det klokare att spara anmälningsavgiften och springa för mig själv. Såhär tror jag det funkar för mig, inför och framförallt under tävling så är jag mycket fokuserad på att ”tävla” och ”prestera”. Jag trivs med att se tävlandet som viktigt under själva loppen. Men efteråt, när loppet är kört, då släpper jag det helt. Jag tittar väldigt sällan på resultat och placering och minns knappt hur det gått i tidigare lopp. Jag är nog lyckligt befriad från idén om att resultatet har någon särskild betydelse för mig som människa. Min upplevelse av ”Niklas” påverkas väldigt lite av min prestation. Ett exempel kan kanske vara hur jag hanterat mina ständiga DNF pga näringskrascher. Visst har tanken slagit mig att ”det här klarar jag inte, det är inte för mig”, men mest har det inspirerat till nya experiment. Det många ser som misslyckanden kan jag nog uppfatta mer som ”erfarenheter”. Erfarenheter ser olika ut och är kopplade till olika känslor, men det vore helt galet att värdera ”lyckliga” erfarenheter som värdefullare än ”olyckliga”. Det går tvärs emot vår natur, den som prioriterar negativa minnen och vill att vi först och främst lär oss undvika misstag. Att försöka undvika misstag som man aldrig gjort skapar bara oro och rädsla. Man kan fastna i att förbereda ihjäl själva aktiviteten innan man ens satt igång. Jag tror att det i längden påverkar prestationen negativt. Och som sagt, när jag tävlar så tävlar jag 100%, men mina mål kan vara andra än tid/placering. De senaste loppen har målet varit att följa en strategi rörande intensitet och näringsintag. Då har jag planerat för placeringar långt ner i listan. På både Jättelångt och Sthlm Ultra kom jag bland de sista, men jag nådde ändå mina mål, att inte krascha och att vara pigg vid målgång. I BRR 100Miles siktade jag på 24 tim redan från start och det slutade med loppets näst snabbaste slutvarv och 23:22. Det hade jag inte fixat utan att gå 50% av tiden. På Bislett är målet ungefär detsamma, sedan får sträcka/placering bli som det blir.

4 ) Har du ngn dröm äventyr/tävling som lockar speciellt mycket?

Vol State 500km vore riktigt kul att göra. Den är ett realistiskt mål. Badwater är en dröm som jag av ekonomiska skäl antagligen får fortsätta att drömma om. Ett riktigt äventyr i bergen vore en rolig omväxling och jag har lovat att anmäla intresse för att hänga med Steene till Pyreneerna om det blir +180km på Bislett (se där ett konkret distansmål). Att göra Barkley vore skoj eftersom jag ogillar ruskväder och inte kan orientera alls. Det skulle bli ett episkt misslyckande och sådana är alltid intressanta och lärorika. I Sverige vill jag göra Trans Scania något år. Jag tror det passar mig bra att leka luffare längs landsvägarna, lite som i Fotrally och som Vol State är upplagt.

5) vad har du för andra intressen?

Det går i perioder, just nu väldigt mycket spånande kring det mänskliga medvetandet, buddhism och neuropsykologi. Har travar med artiklar och böcker som jag hoppar runt i. Överhuvudtaget är jag intresserad av hur allt fungerar och hänger ihop, och det kan gälla vad som helst. Det är inte kopplat till något speciellt område utan är mer en livshållning. Har som plan att dra iväg på en zen-retreat, en s.k. Sesshin, och stirra på en kal vägg i en vecka. Vore intressant att se vad som händer med min flyktiga koncentrationsförmåga om den testas på det viset. Sedan har jag på senare tid fått ett oförklarligt intresse för amerikansk fotboll. Fråga mig inte varför…

 

Dejt för löparsinglar i Stockholm

Idag var jag på en singelaktivitet  arrangerad av Träning o Mingel. Det är ett sportnätverk som har startats upp av Alexandra  Bernvetter och Ulrika Lilliehöök. Ide´n är att kombinera fysisk aktivitet och träffa andra singlar. Aktiviteten avslutas ofta med fika på ngt av stans kaféer . Idag var det ”singelspring”  runt Djurgården.  Jag mötte upp min kamrat Adrian utanför NK , vi sprang förväntansfulla ner till mötesplatsen Asics huset längre ner på Hamngatan. Jag hade läst på Träning o Mingels hemsida  att man skulle delas in i grupper.

Hur då tänkte jag? efter löparkapacitet ? eller  ålder?.  Adrian kastade tidigt in en brasklapp att han hade ont i knäna. Ingen  anmälan om vilka som tänker komma görs, så det finns ett överraskningsmoment här . När vi kommer in genom entrén  såg  vi mest män i 30 -40 års ålder, men så dyker det upp några kvinnor . Totalt var vi ca 25, varav ca 15  av dessa var män. Spridningen av åldrar var rätt stor.  Alexandra föreslog tre grupper, 5.00/km, 5.30/km samt promenad gruppen.   5.00/km gruppen  bestod av sju killar och en tjej så den gick bort, återstod 5.30 gruppen. Inte tänkte jag gå, det heter ju singelspring!

Blickarna är de samma men arenan är en annan. Man spanar in varandra, gillande blickar tillbaka, eller ingen blick alls. Stämningen är uppsluppen när vi ger oss iväg. Till november månads  tre soltimmar  i Stockholm läggs ytterligare två . Snacket i min grupp handlar om löpning och singellivet. Efter en fin  löptur tar vi oss vidare till  ett  SATS  gym med hälsofik.

Adrian tackar för sig, han känner nog att här finns inte så mkt att hämta för honom, tv soffan med vinterstudion lockar mer idag. Jag får en pratstund med  snygga Alexandra som berättar om flera som träffats och blivit sambo och tom bildat familj.

Här är mitt samlade omdöme om aktiviteten:

Det här var bra:

+ Konceptet  att förena singlar med  liknande intressen är lysande.

+ Att först träna och sedan fika gör att det finns gott om tid att bilda sig en uppfattning om man är intresserad av någon.

+ Alexandra har en avslappnad attityd och låter andra ta initiativ.

Det här kan bli bättre:

– Chansen känns ganska liten att träffa ngn där det finns ett ömsesidigt  intresse, när  vi  var så få vid dagens aktivitet.

-Aktiviteten  kändes en aning oorganiserad, två ledare hade varit bättre.

Så jag ger Träning o Mingel;  3/5  Hjärtan.

”Träffade” jag ngn..Nej inte den här gången men jag kan absolut tänka mig att återkomma till en aktivitet hos Träning o Mingel !

images

/Silvio.

 

 

 

 

Page 6 of 8