Front

Jag heter Silvio Cannava, jag är introvert, det avspeglas i min löpning. PÅ vilket sätt då? Jo, jag tränar inte gärna med andra eller är aktiv i en löparklubb. Jag är sällan med på sociala löppass. Om  jag springer med någon som vill prata hela tiden tappar  jag energi. Jag får oftare mjölksyra av andra människor än av löpning. Jag springer gärna med en själsvän om vi kan dela den tysta gemenskapen.  Att vara introvert är ett personlighetsdrag.  Jag hämtar energin ur mig själv, från mina tankar och har ett behov av att vara själv, annars dräneras jag på kraft. I mitt arbete träffar jag många nya människor vilket förstärker mitt behov av att få egen tid, och att springa själv. Inför en tävling håller jag som introvert min målsättning  för mig själv,vilket annars  leder till stress, press och en sämre prestation. Fördelen med att vara introvert är att jag inte upplever tristess, av att springa långa distanspass. I boken Introvert Den tysta revolution av Linus Jonkman skriver författaren att ca 25 % av världens befolkning är introverta. Kan det finnas en koppling mellan  löpning/ultra och  den introvertes behov av avskildhet i en värld som ständigt fyller oss med intryck?

/ Silvio.

Jag firade min omstart med  ett skoinköp idag; Adidas Ultra Boost, super skön!

På vägen hem från Skövdes ultrafestival i helgen var tåget försenat. Vi behöver göra en omstart hördes i högtalarna i tågkupen. Jag har  sedan dess funderat på ordet OMSTART i flera dagar..vilket ledde till att kom  jag på att JAG också behöver göra en omstart  med löpningen !. Fotrallyt, Swiss alpin och att vara support för Torill under hennes världsrekordförsök har tagit på krafterna. Nästa vecka skulle jag starta i Trans Scania, och springa 246 km tvärs genom Skåne. Men jag vill inte. Är jag skadad.;NEJ  jag har en hälsena som ömmar ibland, med det är inte det. Är jag i dålig form? .. NEJ inte det heller… Men huvudet vill inte!. Även om jag tänkt springa tävlingen som ett äventyr, går det inte om jag inte har full närvaro och är motiverad, därför avstår jag. Istället gör jag en en omstart!

Omstarten innebär några förändringar som jag gått och tänkt på ett tag

1) Det är dags att återinföra 1-2 fartpass i veckan

2) Jag ska förlänga mitt  långpass från 22-30 km och successivt öka till 30-40km.

3) Jag och en arbetskamrat ska träffa en löp coach.

Målet med omstarten är så klart att göra löpningen ännu roligare och min kropp starkare inför kommande äventyr och tävlingar.

Behöver du  göra en omstart?

/Silvio

På fredagen (Dagen innan loppet)  började jag fundera på att springa större delen av racet. S 42 räknas som en lite snällare variant, men backarna är så branta att det tar lika lång tid att springa 3 km uppför som 10 utför! Banprofilen visar att det är  ca 17 km uppför till Scalettapass som ligger på 2606 meters höjd, sedan springer man på skrå i några km  för att sedan starta klättringen i zerpentin svängar upp till toppen på nästa berg efter ca 25 km (Sertigpass på 2739 meters höjd). Loppet fortsätter med  4 km brant utför, och resterande del något mer utplanat men i stort sätt utför ända ner  till stadion i Davos. 42. 9 km enligt arrangören.  Våra gps klockor visade på drygt 44 km vid målgång. Såå krokigt sprang jag väl ändå inte?

Allt prydligt framlagt kvällen innan. Skoval på Swiss alpin är lika omdiskuterat som vallan dagen innan Vasaloppet. Med torrt väder tycker jag att det funkar bra att springa i vanliga löparskor.

Lördag Tävligsdag.:Pia och  jag kom överens om att ses  vid öl utlämningen efter loppet . Lite hångel och några pussar.. Pang och så  var vi iväg! Den obligatoriska rusningen de första km. Efter några km fick jag rygg på två långa tyskar med gula tröjor och asics nimbus  på fötterna, antog att de hängde ihop på något sätt. I början av den långa stigningen sprang  jag på men ju närmare vi kom  den första toppen desto mer flåsade jag och desto längre blev gångsträckorna.. När jag var uppe på den första toppen  efter 17 km  kändes benen ok men jag flåsade som en tjur innan matadoren sticker svärdet i hjärtat på stackaren. Ingen Matador i sikte.. bara att springa vidare alltså..Löpningen på skrå mellan topparna skapade ett lämmeltåg av löpare då det  fanns få eller inga möjligheter att springa om. Sträckan krävde fullt fokus och jag som är höjdrädd lutade mig åt bergssidan för att inte få svindel. När jag når toppen på den andra stigningen, Sertigpass börjar jag må illa, och känner mig kraftlös.; Höjden?energibrist? vätskebrist.. troligen det senare tänker jag nu. Jag har nu  i stort maxpuls, och tänker att pulsen ska lugna ner sig nu när det bär  av nedåt mot mål, och det gör den delvis.   Jag fick slita och var tvungen att gå vissa sträckor tom i svaga motlut,.mellan 10 och 5 km kvar tappade jag 10-15 placeringar, för att sista 5 km ta igen några. Jag kom in på 5.12, och blev näst bästa svensk och klarade en plats bland de hundra bästa totalt med några placeringar. Aldrig mer att jag gör det här  tänkte jag vid målgång.

Men nu har jag blivit utmanad att springa K78.. Om jag antar utmaningen återstår att se. I så fall blir det med bättre förberedelser, dvs backträning, och en lugn sista vecka innan loppet. Samt en större mental närvaro.

Jag fick vänta en stund på Pia som valt att hålla sig till planen. Och ta det lite lugnare. Vi hade en fin vecka och jag ser fram emot fler äventyr.

/ Silvio

I en veckas tid har jag varit i  landet där alla tåg går i tid, där bergen är så vackra att tårar rullar på min kind. Landet där en cola kan kosta 70 kr. Schweiz. ”Gruppe Dänsel” har det stått på de reserverade middagsborden. Mats Dänsel arrangerade resan. Jag och Pia var bland de första som anlände till hotellet. Under veckan fylldes  gruppen på, och  till slut brakade hotellets  WiFi ihop ! därav att det varit   tyst från bloggen under veckan. Min misstanke är att  svenskarna med alla uppkopplade paddor, mobiler, datorer överbelastat hotellets Internet. Vanligtvis är detta ett hotell fyllt av semestrande tyska pensionärer. Ivrig att få ut så mkt som möjligt av veckan ställde jag väckarklockan på 05.00 och gick ut och sprang 10 -25 km på mornarna. Flera andra sprang sin morgon jogg vid 06.00. Dagarna fylldes av fina vandringar på hög höjd, med branta stigningar och mördande nedförslut  som slet hårt på fötterna och lårets framsidor. Där och då förstod jag varför jag sätt löpare  i hammarby backen med Swiss alpin tröja gåendes uppför backen och kutandes med full fart nedför.  Att springa utför utan att bromsa kräver mod, och vana. Vad gör ni på kvällarna? frågade någon av de nyss anlända svenskarna vid en middag,  ”SOVER”  svarade vi andra som varit där några dagar i mun på varandra. På gator, i butiker, och på alptoppar i Davos med omnejd träffade  vi många andra Svenskar. Swiss Alpin är riktigt populärt bland svenskar. Jonas Buds framgångar har säkert bidragit. Med blytunga ben och 160 glädjefyllda km, började jag först på torsdagskvällen fundera på loppet när vi begav till nummerlapps utdelningen. Pia och jag hade på förhand bestämt att vi skulle avstå k78, för att springa s42. Vi skulle gå loppet och bara njuta. Så här gick det.. del 2 kommer snart.

Först några bilder från dagarna innan loppet.

Bestiga berg är kul

Pia och jag ute på vandring

Glada morgon joggare.

En resa ger också tid för eftertanke.

/ Silvio.

Med några veckors ledighet från träning  är jag nu igång med löpandet  igen. Skavsåren från fotrallyt har läkt. Springet  går trögt, benen är sega men glada så då lyssnar jag på det glada och hoppas att segheten snart ska ge med sig. Jag inspireras av alla fantastiska löpare i min omgivning.  Om en knapp månad springer jag/går mitt första Trans Scania tillsammans med Lena Jensen som jag duellerade  mot i förra årets fotrally. Vi ska genomföra äventyret tillsammans, och inte fokusera på tävlingsmomentet vilket är en utmaning  i sig, i alla fall för mig. Jag har några spännande veckor framför mig, på söndag bär det iväg till Davos och träning med Pias härliga träningskompisar. Veckan avslutas med Swiss Alpin just for fun.. helgen efter är jag  ”supportchef” iför Torill Fonns världsrekordattack där vi kommer pusha henne ända in i kaklet.. Hon är fantastisk.. 400 km på 48 timmar..smaka på det en stund.. vad smakar det tycker du? Jag känner smaken av blod, svett och tårar men också glädje.. 400 km…

Vad händer mer; Jo jag håller på att teama ihop mig med en annan löpare, Vi har börjat drömma om framtida löpäventyr tillsammans.

vi hörs snart,

Silvio.

Ibland läser jag eller hör  löpare säga  ”jag är ultra”  och jag undrar vad menar dom med det?  definition på ultradistans är alla distanser över marathon. Men vad gör mig till ultra? att springa distansen?

Vad skiljer ultralöpare från en löpare som tävlar deltar/tävlar på kortare distanser. Det här är mina erfarenheter efter  några års ultralöpande: Håll med eller säg emot ..

Ultralöpare: Ofta högutbildade, medelålders eller övre medelålder, många är singlar eller har haft relationer med varandra. Alla känner alla, många bloggar, deltar gärna i sociala löpnings aktiviteter, förvånansvärt ofta har de ingen egentligen idrottsbakgrund, tycker om att fika, tar gärna en bulle eller två på långpassen. Det finns ofta en  vänlighet löpare emellan. Det finns en känsla av samhörighet oavsett nivå och man välkomnar nya löpare till ”familjen”. De har gjort löpningen till en livsstil. Har hallen och garderober dingnande av löpargrejer alltifrån löpar ryggsäckar ,olika vätskesystem till minst 10 par löparskor.  De köper gärna nya prylar genom nätshopping på utländska sajter. Springer ogärna med vätskebälte ( endast för marathonfolket) Tävlar ofta,  gör tävlingar till ett äventyr där det är viktigare att ha kul en att pressa sin bästa tid.   Antar att  JAG ÄR ULTRA . haha.

Jag och Pia tränar inför fotrallyt.

Mitt favoritunderlag: hård packad grus/skogsstig.

/Silvio.

Idag såg jag en man i rullstol,han såg inte glad ut. Det blev en väckarklocka över att inte gå och vara missnöjd med att ha gått 80 timmar och kommit 3.a på fotrallyt. Hur många klarar det? Och  mannen i rullstol skulle säkert vara glad om han kunnat gå 8 meter. SKÄRP DEJ SILVIO tänkte jag.

Var ute på mitt första träningspass idag efter Fotrallyt, sprang hem från jobbet, kändes förvånansvärt bra, återhämtningen går fint, jag är på gång igen.  Idag är det  22 DAGAR KVAR tills jag ska vara support för  Torill, när hon ska slå världsrekordet  på 48 timmars löpning i Skövde Ultrafestival. I kväll hade vi planeringskväll och bitarna börjar falla på plats. HEJA TORILL ! DU  är Ultra på riktigt!

/ Silvio.