Den introverte löparen
Jag heter Silvio Cannava, jag är introvert, det avspeglas i min löpning. PÅ vilket sätt då? Jo, jag tränar inte gärna med andra eller är aktiv i en löparklubb. Jag är sällan med på sociala löppass. Om jag springer med någon som vill prata hela tiden tappar jag energi. Jag får oftare mjölksyra av andra människor än av löpning. Jag springer gärna med en själsvän om vi kan dela den tysta gemenskapen. Att vara introvert är ett personlighetsdrag. Jag hämtar energin ur mig själv, från mina tankar och har ett behov av att vara själv, annars dräneras jag på kraft. I mitt arbete träffar jag många nya människor vilket förstärker mitt behov av att få egen tid, och att springa själv. Inför en tävling håller jag som introvert min målsättning för mig själv,vilket annars leder till stress, press och en sämre prestation. Fördelen med att vara introvert är att jag inte upplever tristess, av att springa långa distanspass. I boken Introvert Den tysta revolution av Linus Jonkman skriver författaren att ca 25 % av världens befolkning är introverta. Kan det finnas en koppling mellan löpning/ultra och den introvertes behov av avskildhet i en värld som ständigt fyller oss med intryck?
/ Silvio.